Mina tankar går idag till alla personliga coacher där ute som varje lördag vaknar upp till fulla inkorgar med bilder på halvnakna människor och statusuppdateringar på vikt – sanningar utan filter och konkreta mätetal…

Även jag rapporterade in en vikt tidigt i morse och idag bifogades det även bilder, traditionella form-kolls-bilder tagna i ett badrum…på morgonen…med ofördelaktigt ljus där man poserar i någonting litet (som en svart tävlingsbikinin till första ronden). Vikten min har hoppat ned ytterligare ett halvt kilogram från föregående lördag (49,7 kg) – nu 49,2 kg. 

Allt känns bara bra. Kosten passar mig – den har jag inga problem med att hålla mig till, träningspassen mina flyter på i samma anda – de är fyllda av energi och jag gillar att ha någon att svara inför, någon som håller koll på mig…

För att jag har längtat efter ett delmål och för att jag tycker att det är roligt – men framförallt för att jag återigen fick frågan som jag inte kunde tacka nej till…

Ännu en fotografering är nu mer eller mindre inbokad med duktiga Olof Boqvist, ett samarbete som har vuxit fram genom gemensamma kontakter. Han fotar, jag blir fotad och båda får bilder att använda som marknadsföring. Senaste fotograferingen var i hans studio, en vecka efter att jag tävlade och vi fotade då mest formen. Den fotografering som nu planeras kommer att vara lite annorlunda – dels är tanken att vi ska vara utomhus men sedan kommer vi även att hålla ett annorlunda tema…. 

Fotograferingen kommer att ske om 4-5 veckor, ett lite flytande datum eftersom väderleken är en faktor med inflytande. Jag kommer inte att vara i den form som ni ser på bilderna runtomkring, det är inte syftet, men jag vill trimma till mig lite och kommer därför att dra igång en diet i miniformat med start på söndag.

Varför söndag då? Jo, jag behöver några dagar på mig att vänja tanken vid tanken och därefter kommer jag att få vänja kroppen vid tanken (det tar ungefär 2 veckor för kroppen att ställa om från tillväxt till fettförbränning). Jag har inte helt bestämt mig för upplägget på dieten (som kommer att tvingas vara ganska drastisk för att ge det resultatet som jag vill ha) men återkommer till ämnet i kommande inlägg, kanske ett exempel på kostupplägget kan vara av intresse också…

You know – I wasn´t born this way. The latest issue of this body of mine – was born in the gym…

Har varit hemma med sjuka barn hela dagen – klappat på varma pannor, fyllt på vattenglas, tagit temperaturer, doserat smärtstillande, laddat dvd
filmer (typiska VAB aktiviteter) och tittat på kort i gamla fotoalbum. Sentimentalt gick barnen och jag igenom dem år efter år och följde deras uppväxt, husets renoveringsprojekt, makens hårbortfall men även min egen kropps utveckling från tonårsfluffig – till gravid – till tanig – till tränad. Inte hände det över en natt och inte var det utan insats men det går….

Nedanstående bilder är tagna under min senaste tävling, Luciapokalen 2012 i december, där jag tog mig till final och slutade på en 6:e plats
utav 35 tävlande.

Men om vi ska blicka tillbaka lite grann…

Två barn innebär två graviditeter, i mitt fall med två års mellanrum. Vid min första graviditet gick jag upp ca.10-12 kg medan jag under den andra
hamnade på närmare 18-20 kg plus men med samma ”slutvikt” vid fullgången graviditet i båda fallen (jag gick alltså ned mer än bara graviditetskilona efter första barnet).

De där kilona rann av mig oförskämt lätt och på mycket kort tid – amning och barnvagnspromenader var min kur – men formen var jag inte nöjd
med.

Tunn och utan former med lika många förkylningar per år som gemene man var jag inte nöjd och arbetet med att bygga upp kroppen min och stärka hälsan inleddes…

Resten är framtid…

Det är inte utan att det rycker i diet-genen när man ser bilderna från fotograferingen i december..

Följer alla dietande atleter som är på väg mot vårens tävlingar med beundran. Jag vet vad som krävs, vad de går igenom av egen erfarenhet och förstår fullt ut alla form-check bilder som nu pulsas ut i diverse sociala sammanhang – gläds med dem fullt ut och unnar dem varje sekund av beundran – vet vad denna bekräftan betyder för att orka ända fortsätta fram till målet…

Det kan tyckas märkligt att ständigt uppdatera status med bilder på formen för den som inte är insatt men till mitt eget och deras försvar vill jag bara tillägga att det är detta vi gör – arbetar året runt för att förbättra formen, håller koll på kost och tränar hårt – no mercy! Vid enstaka tillfällen som inför tävlingar eller fotograferingar plockas toppformen fram – en slitsam period med tunnelkänsla, men för den som gör läxan väntar en lyckokänsla utan motsvarighet, en förundring över vad man kan prestera med sin kropp och målgång…

Jag tog dessa bilder 1 vecka efter Luciapokalen och det är inte utan att jag saknar känslan…

Det rycker som sagt i diet-nerven, utan att jag ångrar mitt beslut att inte tävla nu i vår. Det blir inga problem att dra igång en diet i sommar igen – längtar!!!!

Finns det en baksida med det mesta – eller är det kanske bara jag som känner så ibland…

Min absolut främsta drivkraft är att aldrig vara nöjd – dagen jag är nöjd är dagen då jag dör – men jag inser också att den där drivkraften är obarmhärtig och ställer mig inför de tuffast krav, där ingen annan än jag själv – är domaren. 

Gjorde en fotgrafering hos Olof Boqvist en vecka efter luciapokalen i december, formen skulle dokumenteras och förevigas. Ett otroligt roligt tillfälle som gav mig många fina bilder att nu se tillbaka på och glädjas åt. Mest nöjd är jag med bilden på bloggens header – han lyckades fånga min stolta känsla i en ”spännig” pose. Roligast att göra var bikini-hopp-bilden (som ni bland annat kan se på min facebooksida) – livet leker verkligen med den…

Men sedan visade han mig fotografiet nedan på min avspända rygg och då kommer baksidan med strävan efter perfektion fram…jag dissar bilden, tycker inte att den visar mig från ”min bästa sida” trots att allt runt omkring med ljus och skuggor är väldigt vackert. De höga kraven är helt enkelt inte uppfyllda från min sida…

Nu efteråt har jag ändrat mig, ser skönheten i den mjuka rörelsen och kan njuta utav stillheten i fotografiet. Inser att det inte finns någon som har så höga krav på mig själv – som jag har, men vem är jag att döma…

Fick fler bilder från helgens tacka-av-bästa-formen-för-denna-gången-fotografering hos skicklige Olof…

Vad händer då man ber en energifylld och sprallig bodyfitness tjej endast iförd bikini hoppa framför en fotograf med kameran i högsta hugg….

Jodå, hon kan stå still också…

Ps. Ni kan vara lugna, jag har även en bikini i mamma-modell för spektakulära sandslottsbyggnationer, mindre graciösa rutschkaneåk, beachvolley matcher med hela syskonskaran och djupdyk från båten. Den rosa outfiten ovan duger egentilgen bara till Kutter-smyckes-dekoration då jag lapar sol på däck under sommaren…

Gav formen ett värdigt avsked med en fotografering, ett sätt för mig att frysa ögonblicket, dokumentera – men även fira…

Mycket här på bloggen min handlar om utseende – hur jag formar, förbättrar, deffar och slutligen tävlar med min kropp i just utseende. Att värna om hälsan med hjälp av träning och kost är en förutsättning för den kroppsliga utvecklingen och jag får den på köpet i och med livsstilen. Ska jag vara ärlig är jag inte ens säker på att jag vill bli hundra år, det är viktigare för mig att leva fullt ut idag…än att leva länge.

När man lägger ned tid och energi på någonting som man verkligen brinner för, som präglar och påverkar livet i så stor grad är känslan nästintill obeskrivlig då det lönar sig. Jag är stolt över nedlagt arbete och resultatet. Pubbar bilder och driver denna blogg för att visa er att det går – om man bara vill….och berätta för er att om jag kan – så kan alla…

Jag är ingen bulkare på något vis men några kilogram behöver jag lägga på mig för att utvecklingen ska fortsätta. Nästa gång denna kropp deffas ned ska den vara bättre, mycket bättre.

Väntar nu med spänning på att få tillgång till de andra fotona från den fotograferande ljusexperten Olof Boqvist….

Behöver inget tävlingsmål för att hitta motivation till min träning, behöver heller inget tävlingsmål för att utvecklas i gymmet men jag vill ha ett tävlingsmål…för att det roar mig.

Det finns som sagt inte många bilder på mig från helgen då jag inte ler, ärligt och brett – tävlingsdagen är som en stor fest för mig och jag njuter av varje minut. När jag gick av scenen efter min första tävling, för snart ett år sedan, ville jag inget hellre än att gå upp igen – biten, absolut! Sagt och gjort stod jag på scenen under Battle of Scandinavia några månader senare. 

Denna gången har jag lite mer is-i-magen och ro-i-kroppen, undertecknad BF-tjej ska hinna bli bättre innan hon tävlar igen. Jag hade redan tävlingsplaner för nästa år, innan helgens omgång…om jag tog mig till final det vill säga (och det gjorde jag juh ). Mötte flera SM finalister i startfältet på luciapokalen och var inte hästlängder efter….

Nästa tävling för min del blir med andra ord Svenska Mästerskapen 2013 i oktober – ca. 6 månader för att öka i muskelmassa är ändå en relativt kort
period…

Ni hänger väl med…

Ingen nämnd - ingen glömd, säger man… men jag tar risken och lyfter några utav de som stod bakom mig, stöttade, delade sin kunskap och på alla sätt hjälpte mig på min resa mot luciapokalen 2012…

Utan inbördes ordning då…

Utan dig Patrick Kasra (och din fantastiska sambo) hade jag inte haft en chans i detta starka startfält…poseringsträning är A och O. Du lärde om mig från grunden och gav dig inte förrän alla detaljer var på plats. Tack!

Utan dig Johannes Eshak, hade jag inte lyckats toppa formen då det gällde…din erfarenhet, dina tips och justeringar under den avgörande sista veckan var pricken över i. Du tog dig tid…som du inte hade.Tack!

Utan dig, Christian Englund, hade jag inte ens funderat på att börja tävla… jag hade därmed gått miste om den glädje som livsstilen har kryddat mitt liv med. Inför denna satsningen har du både peppat, lyft och sänkt mig. Du har varit bollplanket i gymmet som hjälpt mig att utvecklas och inspiratören i hur man coachar andra – min förebild! Tack!

Utan dig, Min kära make, hade jag inte fått ihop pusslet i vardagen….och det så viktiga stödet från morgon till kväll hade jag inte klarat mig utan. Du har fått utstå både humörsvängningar och hjärnspöken.Tack för att du funnits där…och tack för att du är kvar!

Särskilda tack vill jag också ge min sponsor Sportkost som förser mig med förstklassiga kosttillskott – en förutsättning för resultat, Henke och Jill på Träningskompaniet i Falköping – gymmet där energi ges och genereras, Lillasyster Femman – som proffsigt och omsorgsfullt coachade backstage, Alla glada själar i publiken som hejade och ropade – er support värmde mer än strålkastarna på scenen…

Sist men inte minst vill jag tacka er läsare för alla fina kommentarer under resans gång. TACK!

Jag har blivit uppfostrad i ett sätt att styrketräna som inte fokuserar på vikten – initialt – utan på övningens utförande, teknik för att göra vikten så tung som möjligt…

Ni har säkert noterat att jag ofta nämner ord som kontakt, krama och koncentration då jag beskriver olika övningar eller upplägg. I månadens utgåva av Body Magazine finns en bra artikel i ämnet – träna smart för maximalt resultat – som de kallar ”Progression utan riskabelt risktagande”. Oavsett om man jagar vikt eller kontakt i gymmet är progressionen (att öka genom att utmana musklerna) den vägen som vi alla bör vandra om vi vill ha resultat i form av ökad muskelmassa/styrka utan att fördärva oss…

Artikeln nämner oxå, det som även jag försöker trycka på, nämligen att det inte är gymluften i sig som man får resultat utav – nej, man måste kämpa lite också. Ser framförallt tjejer som ”viftar” med hantlar i gymmet. Kan ni föra ett samtal eller utföra övningen utan att grimasera och frusta vet ni att ni är i riskzonen för att vara en viftare …

Den där kontakten då…

Med jämna mellanrum möts mannen (som lade grunden för mina värderingar i gymmet) och jag. Då vi (dessa genuina nördar) tränar tillsammans utsätts jag alltid för prövningar som slutar med att vikterna jag håller i händerna minskar men tekniken och kontaktsökandet förbättras. Vår delade filosofi kring progression i gymmet – gör vikten tyngre…
 

Vem kunde till exempel tro att en vanlig biceps curl kunde göras så här genomjäklig med en relativt lätt vikt…

;

Hållningen först – axelbrett med fötterna, knän och fötter pekar åt samma håll med en mycket lätt böjning i knäna. Placera axlarna genom att rulla dem bakåt, skjut fram bröstet och platta till ryggen genom att rotera in skulderbladen. Axlarna hålls sänkta, utan anspänning.
Armarna håller stången (i det här fallet) med ett axelbrett grepp underifrån och vinklas ut från kroppen en aning så att biceps blottas.
Övningen utförs sedan med kontroll, vilket innebär att vikten inte i något läge ska hävas upp, orkar du inte (vilket hände mig) får du ta en lättare stång helt enkelt…

Var vaksam på hållningen, lätt att tappa axlarnas placering. Stången kan med fördel också pausas en-bit-på-väg-upp för att eliminera risken för tillämpande av hävprincipen.

När tekniken väl sitter där, utmanar jag gärna vidare – progression – genom att öka vikten/belastningen i mina händer.
 

Personligen har jag väldigt sällan triggats av viktökning i gymmet, per definition, men av resultat kan jag bli lyrisk.
Till tjejer generellt skulle jag vilja proacha lite extra för detta sätt att träna då vi ”lättviktare” ofta blir lite begränsade av viktstegen bland hantlar, stänger och viktmagasin i gymmet då vi vill utmana oss själva och öka….

Som undertecknad tidigare statuerat på facebook och Instagram – Some moms are curling their children, others are curling weights and some do both…

Dokumenterar och delar formen genom bilderna jag tar. På många sätt har jag redan nått mitt mål, tävlingsdagen blir den dag då jag får möjlighet att stolt och stark visa upp det som jag kämpar så hårt med. I bästa fall kan jag motivera någon annan att starta samma resa…

Glöm inte bort att se dig i spegeln nu! Uppmaningen från en sann vän som sett min kamp, vet vad han pratar om och unnar mig den bekräftelsen…

Om vad som händer när lamporna på scenen slocknar den åttonde december och de glada ropen tystnar…

Det är nu klart att jag kommer att behöva förlänga dieten med ytterligare en vecka efter Luciapokalen. Räknar med en middag modell större på lördag kväll när allt har stillat sig backstage och på mässområdet, en god natts sömn på hotell Gothia tower och därefter en frukost-buffé på Heaven23 av välkommen-till-livet-sort. Sedan är det dags att åter hoppa upp på hästen med operation tömning – und so veiter…

Duktiga fotograf Olof Boqvist har erbjudit sig att återigen göra en insats för att dokumentera mitt every-day-work med dieter och träningspass – more common known as fitness lifestyle of mine. Sist var vi på ett gym (som ni ser nedan) och jag latjade runt med hantlarna medan han gjorde sitt jobb. Någonting säger mig att det kommer att bli något lite annorlunda denna gång, ett tema av ännu ospecificerad karaktär….

Precis så här…skulle jag lägga upp min styrketräning om jag alltid hade en tom agenda och ingen att ta hänsyn till…

Ja, hade jag den där takvåningen i centrala NewYork, en man som välsignade mig med likvida medel utan insats och så vidare tror jag att jag skulle lägga upp träningspassen i gymmet med fokus på en muskelgrupp i taget och två pass om dagen – styrka ena dagen, cardio den andra, styrka igen nästa dag och sedan åter cardio – ett pass på morgonen och ett på eftermiddagen – do yah follow?

Idag körde jag bröst, bara bröst (alltså inte ”bara” bröst utan bröst som enda muskelgrupp då). 4 övningar på 45 minuter – like this!

Bänkpress

En klassisk basövning som jag nu behärskar hyfsat, både avseende teknik och läkning-inläggs-operations-status…

Lutande bröstpress

Min tanke var att köra i Smithen…men den var ju upptagen och inte har jag tålamod att vänta heller, blev istället freestyle med hantlarna.

Pullovers med hantel

Gillar denna mucho. Kräver lite teknik för att inte koppla in triceps för mycket men när man väl hittar hem där är det kärlek. Fotografen missade att fota ett av ändlägena, det ovanför/bakom huvudet men ni hänger väl med ändå.

Drag under i Cable Crossen 

Det är nu det där sista, som man inte visste att man hade kvar, ska ut. Har fått en massa bra tips på vinklar och riktningar för att få ut mesta möjliga utav övningen…men sista setet satte jag nog inte hälften – helt slut i bröstet…

Om man nu ska knyta ihop inlägget och den röda tråden passet igenom så började allt i bilen på vägen in till träningen. Testade Pre-Workout produkten Craze – får väl återkomma med en seriös recension i ett annat inlägg. Just nu är jag helt mör efter både träning och idrottsmassage, nöjd mycket nöjd…

Om jag så ska locka fram den med pincett och sockerbit…

Visst har det skett en hyfsat stor förbättring inom området lats, men om det finns någonting mer att önska utav tomten, så är det att de med mindre ansträngning från min sida tittar fram då jag poserar (nu är de där, vill bara slippa jobba så in i den för att få till det). Fortsatt fokus och pockande med träningen då jag kör mitt ryggpass är medicinen. Testade idag en, för mig, ny variant på övning för latsen – men först den traditionella, med greppet om en stång i maskinen, som den första bilden här nedan…

Sedan den nya varianten då som utförs på en sida i taget med enkelt handtag. Testade först att vara kvar i samma maskin som innan men remmen gjorde övningen onödigt knölig, vinkeln blev lätt fel – keep on scrolling down..

Stopp!

Här har vi nu (ja, jag i alla fall) förflyttat oss till maskinen med vajer istället (typ cable cross). Där står jag nu på mina bara knän med kroppen placerad vid sidan av kabeln (så att kabeln kan löpa rakt ned), nära, med ansiktet vänt mot stativet…väggen..papperskorgen (övertydligt jag vet, ni ser ju själva på bilden)... Tanken är att efterlikna de vanliga latsdragen men här hindras jag inte utav stången utan kan dra hela vägen ned och nypa/knipa/krama till ordentligt – skön kontakt  om man vet vad man söker. Använde maken som försökskanin för att se om han också fick samma känsla – vinkeln är viktigare än man tror här – han satte den efter tre förtydliganden (varav en med aningens irriterad stämma från sin fru med ganska lågt underhudsfett) han är ändå inte helt borta i gymmet utan har ganska bra generell koll…

Första bilden nedan – utgångsläget

Sänk axeln och tryck ut bröstet innan ni drar rakt ned. Arbeta med armen i linje med kroppen, inte framför eller bakom (det var här maken min inte fattade galoppen) – NER ska den. Gå heller inte för nära kroppen med armbågen. Dra nu med kontroll.

Nästa bild – nypa/knipa/krama/vänd läget

Ett evinnerligt tjat om det där kramandet av muskeln men den teorin följer mig genom alla övningar där jag drar någonting MOT kroppen – squeeze it baby!

Låt er nu inte skrämmas utav alla mina adjektiv i meningarna ovan, tycker att övningen är värd några minuters jox – tänk kontakt och lats så ordnar det sig  

Konstruktiv kritik, konkreta råd och kalipermätning med Patrik Kasra och Rebecca Eskilsson, Mind your body, i Göteborg…

Trasslar på mig den svarta rond-1-bikinin i omklädningsrummet, tar mina svarta 11,-någonting-centimeter-höga-high-heels i handen och promenerar in i salen för att få en lektion i posering. Ljuset är inte det bästa och kroppen min är blek, annat blir det på scenen. Jag ombeds slå mina poser som jag brukar sätta dem och Patrik synar (ja, kolla hans blick nedan – granskande), han justerar sedan lite här och lite där med input från sambon Rebecca och ber min make att fotografera (före och efter). Mobilen är nu full av bilder och jag kan tydligt SE vilka otroliga förändringar de där vinklarna och  vridningarna har för betydelse på det visuella intrycket. Jag bläddrar fram och tillbaka, reflekterar och memorerar – här ska övas! 

Resultatet från Patrik och Rebeccas feedback får ni dock inte se här och nu, de poserna kommer jag presentera på en scen om mindre än 8 veckor .

Jag har inte låtit ta några bilder på ”min baksida” endast iförd tävlingsbikinin de senaste månaderna…Med risk för att vara sådär osvensk nu då…men jag kan inte låta bli att le då jag ser den där rumpan, min nya rumpa…så som jag har jobbat med den i gymmet, den är inte perfekt än…men så otroligt mycket tightare och högre upp lixom =D (ja, big smilie på den).

Efter träning och poseringslektion återstod bara kalipermätningen på agendan…:I. Man mäter alltså underhudsfettet med hjälp av en kaliper, som exemplet på bilden ovan, punkter med nyp som resulterar i en siffra i procent. Viktigast för mig var att få ett faktiskt tal att utgå ifrån så att jag kan ta rätt beslut de sista veckorna. Det som har stört mig den senaste tiden (och också till viss del stressat sinnet) är den förbenade vågen på golvet i badrummet (ja, sedan stör jag mig på att den stör mig, typ). Den visar nu cirkus 49.5 kg men jag upplever ändå inte att det finns mycket att ta på – bara förstöra. Min upplevelse är också att fettet har minskat men vågen har stått ganska stilla (tilläggas bör väl att jag morgonen på tävlingsdagen för snart ett år sedan visade runt 45 kg) vilket vittnar om att formen är bra nu, eller? Håller ni med mina hjärnspöken? Äter en massa gör jag också, efter senaste justeringen snittar jag på 1700 kcal/dag – vilket är en hel del för en dietande kort, liten tjej. TUR (ja, med stora bokstäver) att jag har en coachande kamrat (Christian Englund) som håller koll på mig i gymmet, ärligt och bestämt!…annars hade jag nog stressat/nojat och brännt bort mig. 

Så, nu har jag en siffra som bekräftar formen också….(8%, :O)….den här tjejen ska alltså bara fortsätta som planerat – äta och träna, träna och äta, lyssna på min omgivning och liksom vagga in i mål…

Som stolt del i facebook generationen avslutade jag självklart med att tacka Patrik och Rebecca online genom att tagga dem i en kort statusuppdatering – med ytterligare feedback som respons

Jag kommer att kontakta dem båda för uppföljning inom kort, tackar och bugar ännu en gång! På återseende

Tills döden – eller träningen – skiljer oss åt. Man och fru – caught in the act…

Delar det mesta med maken min, som så många andra par. Vi har även testat att träna tillsammans i gymmet, köra samma övningar och pusha varandra men det slutar alltid på samma sätt..med putta miner!! Vet inte vad som händer och tänker inte göra någon djupanalys i ämnet heller men visst är det lite konstigt?

Jag gillar däremot att ha honom nära när jag tränar. Igår körde vi båda armar (parallellt då såklart, inga sura miner ) och för er som tidigare efterfrågat bilder på hälften min, ja – killen i blått följer med mig hem!

Killen i svart däremot, till höger i bilden längst ned (noterade nu att han fastnade i periferin) honom tränar jag mer än gärna tillsammans med . Alltid visar han mig någonting nytt, påtalar mina brister och får mig att ta i lite extra. Christian ”Chrille” Englund är hans namn och han har lärt mig typ allt jag kan (ja, om träning och kost då alltså)…

För en vecka sedan fick jag ett lite annorlunda erbjudande om en fotografering…

Föregående fredag var det fart och fläkt – direkt från jobbet in i en studio för en fotografering. Uppdraget var modell för solglasögon (endast smilbanden behövde spännas, ansiktet i fokus – inte kroppen, ganska skönt – lite ovant ). En riktigt rolig grej, skulle lätt göra om det! Bilder snappades på löpande band varefter glasögonen byttes ut. Bilden nedan kommer att sitta längst ned på ett glasögonställ, om jag förstått grejen rätt. På flera av bilderna hade jag en manlig modell som sällskap – ska bli kul att se dem senare…

Den här fredagen är det inget extravagant på något plan. Har arbetat, hämtat barn på skolan, ätit lite och ska nu ta en sväng-om med dammsugaren, vattna blommorna och trösta lillkillen som lyckats radera alla banor på sitt NintendoWi spel (för andra gången). När maken sedan entrar hemmet efter en lång arbetsdag tänkte jag skämma bort honom med ett nystädat hus, nyuschad fru och utvilade barn – fredagsmys!

Me at a gym, having fun with the weights after closing- caught in the moment by the photografer…

Den första och sista bilden är mina favoriter. Bilderna är tagna av Olof Boqvist med sitt företag OB foto.

….4 veckor till under diet och jag hade varit redo för en scen…längtar.

Off-On season, ett sätt att definiera avståndet till nästa tävling…

Nådde igår målet med de senaste veckornas låg-kalori-diet och njuter nu av en enorm portion med havregrynsgröt och en kopp grönt te efter morgonens PW till nypimpad Spotifylista och duggregn – The Maria Mollstedt Way! Vad vore helgen utan vardagen, off-season utan on-season – uppskattar variation i livet. Då det gäller kost och träning pratar inte vi berg-och-dalbanan Balder utan snarare åkattraktionen Jukebox i mitt fall – meaning No bulk… lika säkert som fredagen återkommer, gör även måndagen det och jag älskar båda …

Bilderna ovan tog jag efter lunchen igår och publicerade på Instagram (mmollstedt) och på Fb med smickrande reaktioner – Tack alla för supporten!! Laborerade med formen genom att göra en väldigt mild variant av tömning – begav mig, likt Bambi, långt ut på den hala isen och bevakade oroligt resultatet timme för timme…

Det visade sig gå vägen iaf, puh! Fotografen, Olof Boqvist med företaget OB foto, skickade igår en länk till råmaterialet – riktigt fina bilder! Följde via Fb hans gallringsarbete, samtidigt som jag valde ut egna favoriter tillsammans med maken min…

Bilderna kommer han att ”sälja” (om jag nu förstod grejen rätt) och jag kommer att använda dem…typ, här! En win-win-deal mao. Kanske han även är snäll och snickrar ihop en ny Header till mig, vi får se…

Bjöds på smakprov från gårdagens filminspelning och bonusfotografering via facebook…

Att köra Jacobs stege…efter ett benpass…med en kamera i ansiktet…var en ny upplevelse – galet glad över att bilden blev så bra. Tackar Fever för den!

Vad ska man säga – helan och halvan kanske (50 kg vs 100 kg), min midja har typ samma omkrets som hans Maurius ena lår!!! 

Tack Fever för bilderna – ska bli kul att se filmen! Tack Sportkost för möjligheten – bästa sponsorn! Tack Mauricio för sällskapet, skratten, peppet och för att jag fick vara med i din film!